Efter nastan tva veckor pa var favorit o Caye Caulker bastamde vi oss for att det var dax att dra vidare. Vi hade hort om ett stalle langs kusten Placencia. Eftersom manga vi traffat sa att det skulle vara sa himla underbart sa packade vi ihop och sa farval till on och alla vara nya vanner vi fatt dar.

Vi tog buss i 2 timmar till Dangeriga vilket ar huvudstaden i Belize och sedan vidare till Placencia vilket tog 3 timmar till. Det var en mist sag trang och svettig bussresa. Val pa plats hittade vi ett mindre trevligt Hostel och tankte att det far duga for en natt. Och en natt blev det. Kackerlakor pa rummet och en strand som inte gar att jamfora med dom vi fatt se i Mexico kande vi direkt att det inte var var grejj. Sa vi packade genaste ihop och drog upp igen och tillbaka till o varlden och San pedro. Har trivs vi bast!

Vi gillar't!

Det har ar varat liv just nu, och vi alskar det! On Caye Caulker har 1 500 lokalinvanare, och ar 8 kilometer lang, och ungefar 1.5 kilometer bred. Alla tar sig fram pa cykel eller i en golfbil, sa bilarna pa on ar lattraknade. Vi har hittills sett en, och tva gamla lastbilar plus en brandbil. Till och med polisen susar fram i golfbil. Sa idag gick vi annu ett steg mot att bli en riktig belizianare, och hyrde varsin cykel for en vecka!

Vi har blivit kompisar med tva par killar pa on, och idag skulle vi fa folja med dom ut och fiska! Dock blev det inget fiskande eftersom det blaste sa mycket, men som plaser pa saren fick vi en guidad tur pa cykel runt on! Snariga vagar, dar vi fick se bade odlor och krabbor springa framfor dacken. Efter lite solhang pa en av bryggorna fick vi se det basta, och det var... krokodiler!! Forst fick vi se en liten en, som det tog ungefar en kvart innan vi ens kunde se eftersom den bara lag med huvudet ovanfor ytan, och nagra meter senare en stor en. Vi fragade om de kunde attackera oss, men de var tydligen sa radda for manniskor sa det behovde vi inte oroa oss for. Det behover daremot hundar, eftersom krokodilerna garna biter dessa da de skaller pa dom. Beviset pa detta var en dod hund som flot omkring i vattnet, utan huvud! Tydligen kan krokodilerna gora laten som hundskall, vilket gor hundarna uppjagade och VIPS sa har krokodilen fatt mat for dagen... Life's hard.

Jah man.

I lordags lamnade vi Isla Mujeres, for att ta bussen ner till Chetumal. Tankte stanna dar ett par dagar, men efter en natt pa Norman Bates hostel kande vi oss SA redo for Belize och den karibiska on Caye Caulker. Hoppade pa ungefar varldens minsta taxibat, som skulle ta oss fran vart alskade Mexico in i ett nytt land. Vi gick fram till snubbarna som satt pa baten och sa: Well.. its not a big boat..? No, svarade dom, but it's fast! Och snabb, det var den! En och en halv timme senare var vi framme i Belize, och efter ytterligare en halvtimme var vi framme pa Caye Caulker.

Efter tva natter pa on har vi konstaterat att vi alskar den, och att vi definitivt ska atervanda! Manniskorna har ar helt fantastiska (och sa coola)! Hela on andas rastafari, och vi alskar't. I gar kvall hangde vi pa en av de lokala reggaebarerna, och blev sa val bemotta av alla. Bartendern, en rastaman i 50ars aldern, kom och tog i hand och halsade oss valkomna till Belize basta reggaebar. Dessutom var ju denna o den perfekta platsen att som singel fira Alla hjartans dag; ungefar alla coola rastasnubbar sa eller ropade Happy Valentin girls till oss! Haha!

Hur lange vi stannar har vet vi inte, men det lutar at att bli ett par veckor. Och bilder kommer, vi lovar!

Sista kvallen pa Isla.

I dag lamnade vi in vara klader pa ett tvatteri. Vi vandrade omkring med vara smutsiga klader nar en som bade sag ut och snackade som en latino gangster stoppade oss pa gatan; Ga in pa tvatteriet dar borta. Ar ni inte nojda betalar jag det at er. Haha, eller hur, skrattade vi. Jo, sa han, for jag ager stallet. Sagt och gjort. Vi foljde hans vagbeskrivning, och lamnade in kladerna till hans anstallda. Kom tillbaka om tva timmar, sa gossen. Sa det gjorde vi, och fick en plastpase med vara ihopvikta rentvattade klader. Nar vi kom hem upptackte vi att alla vita klader var lite gulfargade, samt att Matildas bikinitrosor forsvunnit. Gick tillbaka, och fragade efter dom, men han visste da inte alls vart de hade tagit vagen. Skitsamma, tyckte vi, och drog till stranden. Nar vi kom hem ett antal timmar senare hoppade forst Sandra in i duschen, och darefter Matilda. Nar Matilda sen skulle ta pa sig ett par rena trosor upptacker vi att de ar trasiga? Kollar igenom vara andra trosor, alla i spets, och upptacker att vara sammanlagt NIO trosor bara rasar sonder nar vi tar i dom!! SA, vi tar vara trosor i handerna (eftersom Matilda planerar att kasta trosorna pa bordet och saga; Im pretty pissed off right now, om sa kravs), och vandrar in till tvatteriet. Far tillslut snacka med en engelsktalande dam som med en gang ringer sin chef, agare till restaurangen som ligger bredvid tvatteriet och bror till tvatteriagaren (bada tva broderna har dragit hem till Cancun, pa fastlandet). Matilda far snacka med chefen, som beklagar och sager att allt kommer att ordna sig och att hon kan ta det lugnt, vi ska fixa det har! SA, nu ska snart Sandra och Matilda ga och fixa det har, tillsammans med Mr. tvatterichef som kommer att befinna sig pa restaurangen vid klockan sju. Spannande...

I morgon drar vi forhoppningsvis in till fastlandet igen. Matilda har lyckas fa en inflammation i foten, vilket kan forsena vara planer med ett par dagar. Nej, hon har inte varit till lakaren. Ja, hon har diagnostiserat sig sjalv (as usual). Och efter hon stallt diagnosen ordinerat sig sjalv en antiinflamationssalva hon hittat pa ett apotek. Hoppas det hjalper! Vi har gillat livet har pa den lilla kvinnoon, men efter var golftripp igar kanner vi oss nojda. Vi har sett allt vi kan se, flera ganger.

Vi skulle slanga in ungefar en miljon bilder till er nu, men det fungerar inte. Sa hall till godo, bilder kommer.

Sa mot den mexicanska staden Chetumal gar nu var fard (om Matildas fot inte trillar av under natten.) Dar stannar vi ett par dagar for sol o bad o museebesok innan vi entrar Belize - sa nara man kan komma Jamaica utan att vara pa Jamaica, tydligen.

Odla jagar odla. Ett naturdrama i en akt.

Om andrade planer, och annu ett fodelsedagskalas.

Home sweet home.

Det har gillar vi att gora pa eftermiddagarna; Slappa i hangmattan.

En kvall pimpade vi till oss och kollade in utelivet i den lilla staden.

Den mexicanska maten ar sa fantastisk!

Har brukar vi hanga de dagar vi vill sola och bada.

Ett par kvallar var det sa kallt, sa vi dagen efter fick lov att
kopa varsin mexicansk filt att krypa under. Visst ar de vackra?

Och vi har blivit med varsin hatt! Matilda en i stra...

... och Sandra en i svart tyg.

Nar vi val skulle flytta fran var kara cabaña, pa vart kara hostel, insag vi att vi inte ville flytta. Okej for att paradiset inte har internet och vackra strander, men det har aven sand. Valdigt finkornig sand. Sand som kommer fastna precis overallt. Pa vara sackar, pa alla vara klader, i vara sovpasar och sa vidare. Sa vi stannade. Och angrar det inte en sekund. Vi trivs verkligen jattebra, och rekomenderar alla som ska besoka Tulum att bo dar; Rancho Tranquilo. Det ar billigt, mysigt, trevligt folk OCH man far nygjorda pannkakor till frukost! Vad kan man mer begara?

Pa formiddagen har vi varit vid ruinerna nere vid Tulums strand. Mayornas tillhall, och enda vattenvag. Sa otroligt vackra byggnader aven har. For att inte tala om utsikten, turkost vatten sa langt ogat nadde! Vi sag aven ungefar en miljon odlor, och de ar verkligen fascinerande varelser. Vi bade filmade och fotade dom.

Andrade planer blev det aven for resan upp till Isla Mujeres. Vara kanadensiska kompisar ville att vi skulle stanna en dag till, eftersom en av dom fyller ar idag. Sa, ikvall blir det annu ett fodelsedagskalas. Han ska fa ett Sverigekollage av oss, och dessutom har vi - efter ett par ol bor tillaggas - lovat att sjunga en  svensk fodelsedagssang!

Chichen Itza.

Igar var vi pa var forsta, och definitivt sista, tur. Ut pa tur aldrig sur, sa vi och drog pa oss ryggsacken. Tva ar i Norge har satt sina spar. Tio turister knolades in i en liten minibuss, och eftersom vi var de enda som plockades upp efter vagen fick vi inte sitta bredvid varandra. Matilda hamnade bredvid tva spansktalande tanter, som satt och fes medan de sov. Sandra fick sitta bredvid en sur spansktalande gubbe, som tyckte hon var valdigt jobbig nar hon ville ha bilbalte pa sig. Tva timmar pagick helvetet, innan vi var framme vid Chichen Itza. Val dar hamnade vi i en annan grupp, med engelsktalande guide. Det han berattade var valdigt intressant och det var oroligt haftiga byggnader. Mayafolket som byggde dessa maste ha varit otroligt begavade! Byggnaderna inneholl en massa matematiska berakningar, varav en var att solen en dag i april star i en viss position vilket gor att en skugga bildas pa en av sidorna pa pyramiden, i form av en orm. Detta var tecknet for att skordetiden skulle borja. Helt otroligt! Sedan hade de ocksa aterskapat ljudet av en fagel som levde i omradet, vars fjadrar de anvanda for att pynta sig pa huvudena. Klappade man handen precis framfor pyramiden studsade ljudet tillbaka, och lat precis som fageln. Vi har aldrig hort ett sant ljud nan gang tidigare! Det ar SA synd att spanjorerna forstorde sa pass mycket som de gjorde, da de steg i land pa den amerikanska kontinenten. Shame on them!

Efter vi varit och kakat lunch pa en restaurang i omradet fick vi besoka en Cenote, den vackraste enligt alla. Forvantansfulla stegade vi in och mottes av ett hal i marken, dar det var lite vatten. Och i vattnet var det ungefar en miljon turister. Sandra, som sett fram till att bada i det turkosa vattnet, blev otroligt besviken! Matilda brydde sig inte namnvart, eftersom hon anda inte tankt bada efter att ha hort av guiden att arkeologerna hittat skallar och annat ackligt pa botten.

Nu kommer ni inte hora av oss pa nagra dagar. En cabaño pa stranden kommer vara vart hem for ett par natter, och som vi alla vet finns det inte nagot internet i paradiset. Nasta gang vi skriver ar vi forhoppningsvis pa Isla Mujeres; kvinnornas o.

Hasta luego pa er!